Jaha
Voivoi
Jag har kommit på mig själv med att jag allra bäst gillar områden i Västerås där jag glömmer att jag är i Västerås. Där jag kan låtsas att jag är någon annanstans. Det finns platser där man kan låtsas att man är i Reykjavík, Umeå, Spanien eller bara någon obestämd plats, och det är nog det bästa. Att bara inte tänka på var man är. Fast oftast är man ju plågsamt medveten om var man befinner sig. När allt är statiskt. Tiden både går och inte går. Det blir måndag och det blir fredag och det blir måndag igen. Och man reflekterar inte så mycket över det. Mer än standardkommentaren på torsdagar "Imorgon är det fredag igen, ja ojoj". Och jag tappar min ålder på jobbet, det blir kanske så när alla arbetskompisar är 50+. Jag blir i deras ålder, fast ändå inte. Allting är något, men ändå inte. Bara alldeles svävande. Det är tur att det finns små indikationer på att tiden går, som till exempel naturen, att åtminstone träden ser till att saker är som vanligt, annars hade jag blivit tokig. Det är vår, det regnar så byxorna rinner, jag är less men jag är på väg att bestämma mig.
Ett nytt försök
Efter många om och men ska jag försöka att, återigen, börja skriva här.
Trots att jag varje dag tänker “man kan ju dö i morgon” blir det ändå en annan grej när någon annan säger “man kan ju dö i morgon”. Ännu mer påtagligt blir det när man kommer till jobbet och en elev på skolan har dött under påsklovet. Och jag känner mig svimfärdig och måste tvinga tillbaka tårarna när rektorn haltar fram några torra minnesord i den överfulla aulan. Den tysta minuten är inte ens en minut och tevemannen springer omkring mellan stolsraderna, med sin tunga kamera kastad över axeln. Samtidigt har snön smält bort och ute sitter alla som har möjlighet och kisar mot solen. Man behöver inte ha mössa längre när man cyklar, inte vantar heller för den delen. Och snart har jag läst ut Väggen av Marlen Haushofer. När jag läser sidan 135 påminns jag igen om det där obeständiga, flyktiga:
“Det finns ögonblick då jag glädjer mig åt en tid, då det inte längre finns något jag kan ta till mitt hjärta. Jag är trött på att bli fråntagen allting. Och ändå vet jag mig ingen råd, för så länge som det finns en enda levande varelse i skogen som jag kan älska, så kommer jag att göra det; och om det en gång inte finns någon kvar, så upphör jag att leva.”
Lite längre fram i boken läser jag:
“Som barn hade jag alltid lidit av den idiotiska rädslan att allt jag såg försvann då jag vände ryggen till. Sunda förnuftet har inte helt förmått bota mig från denna rädsla. I skolan tänkte jag på mitt föräldrahem och såg plötsligt bara en stor, tom fläck i stället. Senare drabbades jag av nervös ängslan när min familj inte var hemma. Tillfreds var jag egentligen bara då alla låg i sina sängar eller då vi alla satt vid bordet. Trygghet innebar för mig att kunna se och vidröra.”
När jag kommer hem tänker jag inte längre på tjejen som dog.
Trots att jag varje dag tänker “man kan ju dö i morgon” blir det ändå en annan grej när någon annan säger “man kan ju dö i morgon”. Ännu mer påtagligt blir det när man kommer till jobbet och en elev på skolan har dött under påsklovet. Och jag känner mig svimfärdig och måste tvinga tillbaka tårarna när rektorn haltar fram några torra minnesord i den överfulla aulan. Den tysta minuten är inte ens en minut och tevemannen springer omkring mellan stolsraderna, med sin tunga kamera kastad över axeln. Samtidigt har snön smält bort och ute sitter alla som har möjlighet och kisar mot solen. Man behöver inte ha mössa längre när man cyklar, inte vantar heller för den delen. Och snart har jag läst ut Väggen av Marlen Haushofer. När jag läser sidan 135 påminns jag igen om det där obeständiga, flyktiga:
“Det finns ögonblick då jag glädjer mig åt en tid, då det inte längre finns något jag kan ta till mitt hjärta. Jag är trött på att bli fråntagen allting. Och ändå vet jag mig ingen råd, för så länge som det finns en enda levande varelse i skogen som jag kan älska, så kommer jag att göra det; och om det en gång inte finns någon kvar, så upphör jag att leva.”
Lite längre fram i boken läser jag:
“Som barn hade jag alltid lidit av den idiotiska rädslan att allt jag såg försvann då jag vände ryggen till. Sunda förnuftet har inte helt förmått bota mig från denna rädsla. I skolan tänkte jag på mitt föräldrahem och såg plötsligt bara en stor, tom fläck i stället. Senare drabbades jag av nervös ängslan när min familj inte var hemma. Tillfreds var jag egentligen bara då alla låg i sina sängar eller då vi alla satt vid bordet. Trygghet innebar för mig att kunna se och vidröra.”
När jag kommer hem tänker jag inte längre på tjejen som dog.
Bye bye 2005!
Det är den sista dagen på året, borde det inte kännas lite mer dramatiskt? Fyverkeriknallar ekar redan. Det är bara eftermiddag än.
Mitt hår känns strävt, jag har precis duschat. Torkat och plattat det, precis som min syster säger att jag inte ska göra för det sliter så mycket. Det är mycket som sliter. Hon säger att jag är finare när jag låter håret självtorka, alla som har sett mig så säger det. Jag fortsätter platta håret.
Jag var tvungen att sätta mig ner när jag duschade. Vattnet blev kallare då, hann förlora några grader på väg ner från duschmunstycket till mig. Min kropp var varmare än vattnet, jag värmde ansiktet mot knäna. Jag fryser fortfarande. Det hjälper inte att duscha när snön kyler väggarna på huset. Det är kallt hela tiden och överallt. Den bärbara datorn är lite varm, jag kan lägga händerna mot tangenterna så blir de inte is.
På väggen framför mig sitter en bild som jag klippte ur DN för länge sen. Det var en söndag, vi har DN bara på söndagar. Det är en blond flicka som håller i en vitsvart kanin. Kaninens öron täcker flickans ansikte, man ser inte hennes ögon, men lite av munnen. Hon ser allvarlig ut. Kan man se bara på någons mun hur den känner sig? Det är lättare med ögonen tror jag. Men hennes ögon syns som sagt inte, bara munnen och den är allvarlig. Hon sitter på en stol och har en stickad ljusblå tröja på sig, håller kaninen i famnen så att hon nästan kramar sig själv. Och bakom dem är en buske med vita blommor. Det är nästan bara vitt av alla blommor. Vår, måste det vara. Allting är så mjukt, ljust och idylliskt men samtidigt så avgrundsdjupt sorgset och svart. Kaninen har en svart fläck i pälsen runt ögat. Ögat är nästan i mitten av bilden. Som ett svart hål. Och det är där allt det onda sitter. Allt det som får kroppen att bli sådär tung av ledsenhet som den ibland blir. Jag tror att flickan med kaninen känner sig så. Eller är det ensamhet jag menar?
Jag tror jag flyttar härifrån snart, ifrån det här huset. Det känns inte ens ledsamt. Det finns inga minnen här egentligen. Alla minnen sitter kvar i huset där vi bodde förut. Där var snögubbarna, trädkojan, sandlådan, äppelträdet med de röda äpplena som var alldeles vita inuti när man tog en tugga av dem, hängmattan som gick sönder en dag när pappa la sig i den, prinsessklänningen som jag fick låna och som gjorde att jag kände mig finast i hela världen, stuprören som man kunde prata i från ena sidan av huset till den andra, vinbärsbuskarna, David, det stora köket med bordet där jag satt och målade och golvet där jag och min syster satt i två tvättkorgar och metade sill. Det finns inga linoleumhav i det här huset, det finns ingen kanin som smattrar iväg över golvet, ingen granne att springa över till, inga minnen inga minnen inga minnen.
Det här huset känns mest fyllt av allting som har varit de senaste två åren, två år som på något sätt har flutit ihop till ett. De har varit nästan identiska. De började på samma sätt och slutade på samma sätt, med samma saknad och samma rädslor och samma längtan. Två år som har förstört så mycket och jag måste, igen, försöka bygga upp allting på nytt. Med den skillnaden det här året jämfört med förra, att jag tror att jag lyckas den här gången.
Mer än så tänker jag inte skriva om det här året, det är inte värt det.
Så, hejdå jävliga 2005 och välkommen 2006, du är efterlängtad.
Mitt hår känns strävt, jag har precis duschat. Torkat och plattat det, precis som min syster säger att jag inte ska göra för det sliter så mycket. Det är mycket som sliter. Hon säger att jag är finare när jag låter håret självtorka, alla som har sett mig så säger det. Jag fortsätter platta håret.
Jag var tvungen att sätta mig ner när jag duschade. Vattnet blev kallare då, hann förlora några grader på väg ner från duschmunstycket till mig. Min kropp var varmare än vattnet, jag värmde ansiktet mot knäna. Jag fryser fortfarande. Det hjälper inte att duscha när snön kyler väggarna på huset. Det är kallt hela tiden och överallt. Den bärbara datorn är lite varm, jag kan lägga händerna mot tangenterna så blir de inte is.
På väggen framför mig sitter en bild som jag klippte ur DN för länge sen. Det var en söndag, vi har DN bara på söndagar. Det är en blond flicka som håller i en vitsvart kanin. Kaninens öron täcker flickans ansikte, man ser inte hennes ögon, men lite av munnen. Hon ser allvarlig ut. Kan man se bara på någons mun hur den känner sig? Det är lättare med ögonen tror jag. Men hennes ögon syns som sagt inte, bara munnen och den är allvarlig. Hon sitter på en stol och har en stickad ljusblå tröja på sig, håller kaninen i famnen så att hon nästan kramar sig själv. Och bakom dem är en buske med vita blommor. Det är nästan bara vitt av alla blommor. Vår, måste det vara. Allting är så mjukt, ljust och idylliskt men samtidigt så avgrundsdjupt sorgset och svart. Kaninen har en svart fläck i pälsen runt ögat. Ögat är nästan i mitten av bilden. Som ett svart hål. Och det är där allt det onda sitter. Allt det som får kroppen att bli sådär tung av ledsenhet som den ibland blir. Jag tror att flickan med kaninen känner sig så. Eller är det ensamhet jag menar?
Jag tror jag flyttar härifrån snart, ifrån det här huset. Det känns inte ens ledsamt. Det finns inga minnen här egentligen. Alla minnen sitter kvar i huset där vi bodde förut. Där var snögubbarna, trädkojan, sandlådan, äppelträdet med de röda äpplena som var alldeles vita inuti när man tog en tugga av dem, hängmattan som gick sönder en dag när pappa la sig i den, prinsessklänningen som jag fick låna och som gjorde att jag kände mig finast i hela världen, stuprören som man kunde prata i från ena sidan av huset till den andra, vinbärsbuskarna, David, det stora köket med bordet där jag satt och målade och golvet där jag och min syster satt i två tvättkorgar och metade sill. Det finns inga linoleumhav i det här huset, det finns ingen kanin som smattrar iväg över golvet, ingen granne att springa över till, inga minnen inga minnen inga minnen.
Det här huset känns mest fyllt av allting som har varit de senaste två åren, två år som på något sätt har flutit ihop till ett. De har varit nästan identiska. De började på samma sätt och slutade på samma sätt, med samma saknad och samma rädslor och samma längtan. Två år som har förstört så mycket och jag måste, igen, försöka bygga upp allting på nytt. Med den skillnaden det här året jämfört med förra, att jag tror att jag lyckas den här gången.
Mer än så tänker jag inte skriva om det här året, det är inte värt det.
Så, hejdå jävliga 2005 och välkommen 2006, du är efterlängtad.
